Anneli Xie
2019/09/06
2019/09/06
tags:
#diary
#diary
VÄRMLAND
365:
–
jag blir verkligen mer och mer kär i aleksander för varje dag som går; för varje sida av honom som jag får se och ta del av. jag är glad att jag är här med honom; att vi får dela detta tillsammans.
/
vi åker ut med båten en kväll. kvällssolen skimrar i vattnet och blåsten är precis lagom kall. värmland är fint. skogen och sjöarna och fiskarna och de små röda stugorna. det är nytt för mig, men för honom är det hemma. han har precis slagit av båtmotorn och rott in i ett vass. vi ska fiska gädda – de är lite roligare att fånga, säger han, och ler.
jag observerar honom länge och noga, i smyg, när vi sitter där mitt emot varandra med varsitt fiskespö i handen. jag har länge tänkt på hur han var som barn; på vad som formade honom att bli den person jag älskar idag. ofta känns det som att han fortfarande gömmer sig bakom en vision av den personen han vill vara men inte har varit, men idag kommer den lilla pojken äntligen fram. han trycker i sig mackor med majonäs och lär mig om skillnaden mellan skeddrag och spinnare.
det känns som att en stor del av honom har legat gömd här. i skogarna och vattnet, i termokaffet och ögon som kisar mot solen. i trämöblerna, de blommiga tapeterna och munin-handdukarna. i tjärnen, bären, björkarna, och mossan. i naturen och den friska luften. jag älskar honom så.
––
no matter what I see, even the most beautiful flower, I wonder if it is blooming only to make us think of the sadness to come when it has withered and died. the delightful intoxication of love, I can only believe, exists to give us a taste of the sadness to come after parting. and surely, the sadness of winter will be here tomorrow.
(day after day I produce rien — nothingness.)
–
jag blir verkligen mer och mer kär i aleksander för varje dag som går; för varje sida av honom som jag får se och ta del av. jag är glad att jag är här med honom; att vi får dela detta tillsammans.
/
vi åker ut med båten en kväll. kvällssolen skimrar i vattnet och blåsten är precis lagom kall. värmland är fint. skogen och sjöarna och fiskarna och de små röda stugorna. det är nytt för mig, men för honom är det hemma. han har precis slagit av båtmotorn och rott in i ett vass. vi ska fiska gädda – de är lite roligare att fånga, säger han, och ler.
jag observerar honom länge och noga, i smyg, när vi sitter där mitt emot varandra med varsitt fiskespö i handen. jag har länge tänkt på hur han var som barn; på vad som formade honom att bli den person jag älskar idag. ofta känns det som att han fortfarande gömmer sig bakom en vision av den personen han vill vara men inte har varit, men idag kommer den lilla pojken äntligen fram. han trycker i sig mackor med majonäs och lär mig om skillnaden mellan skeddrag och spinnare.
det känns som att en stor del av honom har legat gömd här. i skogarna och vattnet, i termokaffet och ögon som kisar mot solen. i trämöblerna, de blommiga tapeterna och munin-handdukarna. i tjärnen, bären, björkarna, och mossan. i naturen och den friska luften. jag älskar honom så.
––
no matter what I see, even the most beautiful flower, I wonder if it is blooming only to make us think of the sadness to come when it has withered and died. the delightful intoxication of love, I can only believe, exists to give us a taste of the sadness to come after parting. and surely, the sadness of winter will be here tomorrow.
(day after day I produce rien — nothingness.)