Anneli Xie
Tobias Hübinette
Interkultur: Ras och Vithet i Sverige
2022/09/18
Tobias Hübinette
Interkultur: Ras och Vithet i Sverige
2022/09/18
Ras och Vithet i Sverige – diskussion #1
Jag har ännu inte hunnit läsa färdigt allt material vi blev tilldelade under denna period, men jag tänkte att jag smygstartar med att kommentera på PDF-artiklarna jag har hunnit med – av Essed, Molina, Ahmed, och Bonilla-Silva.
Jag vill också tacka dig, Johanna, för att du delar med dig om din levda erfarenhet. Det finns mycket jag känner igen mig i det du skriver. Jag själv är inte adopterad, men född till föräldrar som invandrade från Kina på 80-talet. När jag växte upp var det få runtomkring mig som såg ut som jag, och jag försökte under den största delen av min barndom assimilera vithet, att benämna mig själv som svensk först, och att disassociera från andra invandrare eller invandrarbarn. Jag skäms för det nu, samtidigt som jag kan uppmärksamma att det var en överlevnadsstrategi jag använde mig av som yngre – för att undvika att bli retad. Likt dig har det varit enklare ”att inta en vit position som icke-vit när jag har fått tillåtelsen att vara med” snarare än att vara konfrontativ och obekväm (detta kan självfallet knutas till Ahmeds uppsats om rumslighet) och jag kan också känna igen mig i hur vithet och icke-vithet kan förstärkas via partner och vänner, varav min pojkvän är vit och de flesta av mina vänner likaså. När jag är med dem är det ingen som antar att jag inte kan svenska; när jag är själv är det nästan en 50% chans att folk i kassan, på barer, eller gymmet antar att jag inte kan språket. Det är intressant att vara uppvuxen i ett vitt Sverige, där rasism ramas in – som Irene Molina beskriver i ”Rasifiering” – ”rationella ekonomiska beslut” (Molina, 107) och där ras och vithet är så tabubelagt att det direkt blir personligt. Jag tror att det bottnar i en både exporterad och internaliserad bild av Sverige av jämställt och progressivt. Vi pekar fingret på extrema instanser av hatbrott i USA och säger ”det där skulle aldrig hända här!” omedvetna om att rasism sker runtomkring oss, hela tiden. Som Eduardo Bonilla-Silva skriver i sin artikel är denna raspraxis dock såpass ”embedded in normal operations of institutions” att de också är ”invisible to most whites” (Bonilla-Silva, 476). Själv har jag, likt dig, Johanna, en välkomnande inställning till ordet ras. Bonilla-Silva artikel var också behjälplig i denna aspekt. Vi behöver hitta ett ramverk för att studera den verkliga diskriminering som rasifierade människor får utstå i Sverige, och hur ska vi kunna göra det genom att blunda för ras?
Här tänker jag mycket på Philomena Esseds uppsats om vardagsrasism, och specifikt om Esseds systerson Nelsons sommarjobbsansökan, vars situation beskrivs på s. 82-83. Essed beskriver bl.a. att ”vetskapen om att [Nelson] är beroende av sitt arbete avskräcker [honom] från att göra en formell anmälan […] Bristande insikt om rasismens systemiska natur underblåser förnekelse och generiska beskyllningar om att svarta människor är överkänsliga och tar till anklagelser om rasism alltför lätt.” (83) Liknande berättelser återfinns tidigare i artikeln, t.ex. när Ellie Cose uttrycker sig om att den svarta medelklassen ilska i att de ”oroar sig mer för att bestraffade för att ha sagt sin mening om rasismen än för att kallas Onkel Tom” (Essed, 73-74). Här återfinns samma vilja som jag har (och hade som ung) att behaga de vita – eller att iallafall inte göra de för arga.
Jag associerar vithet med att besitta makt, och denna makt kan självfallet skapa förödande konsekvenser. Jag tänker framförallt på de rum jag själv rör mig inom, där det inte är ovanligt att jag möter instanser av mikroaggressioner. Som Essed skriver är det ingenting extremt, utan ”vanliga och triviala praktiker" (Essed, 74). Kursare eller kollegor undrar vad mitt efternamn betyder, säger att de känner andra kineser (och undrar om jag vet vilka det är – trots att vi kan vara av helt olika generationer/vuxit upp på olika platser), skämtar om att dessa inte kan uttala R, osv. I sådana instanser svarar jag kort, skrattar inte med, men säger inte heller till på skarpen; med vetskapen att om jag skulle göra det skulle jag få ”men det är ju bara ett skämt!” tillbaka. Ignoransen snarare än illviljan får leda här. Sedan, som Essed beskriver, ”leder anklagelsen om rasism till att uppmärksamheten flyttas bort rån sakfrågan” (Essed, 78). Personerna som uttalat sig blir defensiva och helt plötsligt har jag skapat ”dålig stämning.” Som Sara Ahmed också beskriver i ”Vithetens fenomenologi” – ”bekvämhet [är] en känsla man sällan är medveten om” och när denna bekvämlighet konfronteras kan det ”tolkas som ett slags omedgörlighet, paranoia, eller till och med melankoli, som om vi höll fast vid något (vithet) som med vår ankomst redan är borta.” (Ahmed, 65)
När jag har berättat om dessa scenarion (och liknande) för min storebror får jag ofta höra att jag ”inte ska ta någon skit”. Då visar sig den intersektionella verkligheten av vardagsrasismen på ett så otroligt påfrestande sätt. ”Varför säger du inte till?” frågar han – och berättar om gånger då han har varit konfrontativ i sina motreaktioner. Han är en vältränad man som vinner på att den enda ”coola” bilden vita människor brukar ha av asiatiska män är Bruce Lee. För mig, som kvinna, blir den konfrontativa approachen till nästan löjlig – och potentiellt farlig.
Att tänka på den holistiska kroppens rumsliga effekt, i Sara Ahmeds artikel, var otroligt hjälpsamt i bemärkelsen att förstå varför den kroppsliga responsen av obehag också uppstår under instanser av (vardags)rasism. Att ens ras kommer först. Att vara rasifierad är på det sättet otroligt oförsonligt – det avslöjas liksom både i mitt utseende och i mitt namn – att förlora agens. Att kroppen stoppas, som Ahmed beskriver på s. 62.
Att se vithet som en vana var också väldigt behjälpligt i min förståelse och konceptualisering av vithet – att kunna tänka på det i handlingens form. Att förstå att ”vita kroppar är vanemässiga – de följer efter handlingar, de blir inte pressade i mötet med saker eller med andra eftersom deras vithet passerar obemärkt.” (Ahmed, 57) Jag kunde också resonera mycket med Ahmeds beskrivning om att bli vit som ”institutionell inriktning” där hon bl.a. skriver att ”kroppar klättrar så länge deras vithet inte ifrågasätts.” (Ahmed, 61) Detta är intressant när jag tänker på hur min ras ibland har använts till min fördel – att folk helt enkelt har ”positiva” stereotyper om asiater, och att vår vithet i handlingens form därför kan passera någorlunda obemärkt. Det relaterar också till situationerna i Esseds artikel som jag diskuterade ovan.
Jag vill avsluta detta inlägg med att fundera kring något Bonilla-Silva skrev i sin artikel, nämligen att den ”most popular policy prescription for ”curing” racism [is] education. This "solution" is the logical outcome of defining racism as a belief. Most analysts regard racism as a matter of individuals subscribing to an irrational view, thus the cure is educating them to realize that racism is wrong.” (Bonilla-Silva, 476) Det jag tror att Bonilla-Silva försöker komma åt är att rasism är såpass systematiskt och strukturellt integrerat att det inte längre handlar om enskilda individers tankar och handlingar utan om samhället i sig; och att idéer om rasism ofta baserar sig på en punkt i historien trots att rasistiska handlingar vidmakthålls genom en ständig upprepning och uppehållande av normer och värderingar. Samtidigt förstår jag också önskan att lära sig, som Ahmed skriver: ”önskan att skapa utrymme är förståelig – om det kritiska arbetet inte visar att dess objekt kan göras ogjort, eller lovar att göra det ogjort, vad är det då för mening med kritiken? […Men ] önskan att se tecken på motstånd kan också bli en sorts motstånd mot att höra talas om rasism. Om vi är alltför snabba på att få veta hur saker kan förändras, kanske vi inte hör någonting alls.” (Ahmed, 67) Detta visar sig ofta i Sverige, och särskilt under sommaren för två år sedan, då Black Lives Matter- rörelsen populariserades genom Instagramaktivism som framförallt bestod av infografik. I min upplevelse var mycket av den aktivismen som genomfördes under denna perioden performativ – men kanske gjorde det skillnad ändå? Likt hur Essed skriver om en instans då en vit projektsamordnare gör ”framgångsrika ingripanden mot diskriminering om de är tillräckligt mottagliga för att känna igen rasism i vardagen.” (Essed, 77) Hur kommer vi dit, om inte genom utbildning?
Ahmed, Sara. (2007). Vithetens Fenomenologi. Översättning av Amelie Björck. Tidsskrift för genusvetenskap, 2010(1-2).
Bonilla-Silva, Eduardo. (1997) Rethinking Racism: Toward a Structural Interpretation. American Sociological Review 62(3).
Essed, Philomena. (1991) Vardagsrasism. Översättning av Ariel Gonzaléz. I Bortom Vi och Dom - Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Kulturdepartementet. SOU 2005:41.
Molina, Irene. (1997) Rasifiering: Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige. I Bortom Vi och Dom - Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Kulturdepartementet. SOU 2005:41.
Jag vill också tacka dig, Johanna, för att du delar med dig om din levda erfarenhet. Det finns mycket jag känner igen mig i det du skriver. Jag själv är inte adopterad, men född till föräldrar som invandrade från Kina på 80-talet. När jag växte upp var det få runtomkring mig som såg ut som jag, och jag försökte under den största delen av min barndom assimilera vithet, att benämna mig själv som svensk först, och att disassociera från andra invandrare eller invandrarbarn. Jag skäms för det nu, samtidigt som jag kan uppmärksamma att det var en överlevnadsstrategi jag använde mig av som yngre – för att undvika att bli retad. Likt dig har det varit enklare ”att inta en vit position som icke-vit när jag har fått tillåtelsen att vara med” snarare än att vara konfrontativ och obekväm (detta kan självfallet knutas till Ahmeds uppsats om rumslighet) och jag kan också känna igen mig i hur vithet och icke-vithet kan förstärkas via partner och vänner, varav min pojkvän är vit och de flesta av mina vänner likaså. När jag är med dem är det ingen som antar att jag inte kan svenska; när jag är själv är det nästan en 50% chans att folk i kassan, på barer, eller gymmet antar att jag inte kan språket. Det är intressant att vara uppvuxen i ett vitt Sverige, där rasism ramas in – som Irene Molina beskriver i ”Rasifiering” – ”rationella ekonomiska beslut” (Molina, 107) och där ras och vithet är så tabubelagt att det direkt blir personligt. Jag tror att det bottnar i en både exporterad och internaliserad bild av Sverige av jämställt och progressivt. Vi pekar fingret på extrema instanser av hatbrott i USA och säger ”det där skulle aldrig hända här!” omedvetna om att rasism sker runtomkring oss, hela tiden. Som Eduardo Bonilla-Silva skriver i sin artikel är denna raspraxis dock såpass ”embedded in normal operations of institutions” att de också är ”invisible to most whites” (Bonilla-Silva, 476). Själv har jag, likt dig, Johanna, en välkomnande inställning till ordet ras. Bonilla-Silva artikel var också behjälplig i denna aspekt. Vi behöver hitta ett ramverk för att studera den verkliga diskriminering som rasifierade människor får utstå i Sverige, och hur ska vi kunna göra det genom att blunda för ras?
Här tänker jag mycket på Philomena Esseds uppsats om vardagsrasism, och specifikt om Esseds systerson Nelsons sommarjobbsansökan, vars situation beskrivs på s. 82-83. Essed beskriver bl.a. att ”vetskapen om att [Nelson] är beroende av sitt arbete avskräcker [honom] från att göra en formell anmälan […] Bristande insikt om rasismens systemiska natur underblåser förnekelse och generiska beskyllningar om att svarta människor är överkänsliga och tar till anklagelser om rasism alltför lätt.” (83) Liknande berättelser återfinns tidigare i artikeln, t.ex. när Ellie Cose uttrycker sig om att den svarta medelklassen ilska i att de ”oroar sig mer för att bestraffade för att ha sagt sin mening om rasismen än för att kallas Onkel Tom” (Essed, 73-74). Här återfinns samma vilja som jag har (och hade som ung) att behaga de vita – eller att iallafall inte göra de för arga.
Jag associerar vithet med att besitta makt, och denna makt kan självfallet skapa förödande konsekvenser. Jag tänker framförallt på de rum jag själv rör mig inom, där det inte är ovanligt att jag möter instanser av mikroaggressioner. Som Essed skriver är det ingenting extremt, utan ”vanliga och triviala praktiker" (Essed, 74). Kursare eller kollegor undrar vad mitt efternamn betyder, säger att de känner andra kineser (och undrar om jag vet vilka det är – trots att vi kan vara av helt olika generationer/vuxit upp på olika platser), skämtar om att dessa inte kan uttala R, osv. I sådana instanser svarar jag kort, skrattar inte med, men säger inte heller till på skarpen; med vetskapen att om jag skulle göra det skulle jag få ”men det är ju bara ett skämt!” tillbaka. Ignoransen snarare än illviljan får leda här. Sedan, som Essed beskriver, ”leder anklagelsen om rasism till att uppmärksamheten flyttas bort rån sakfrågan” (Essed, 78). Personerna som uttalat sig blir defensiva och helt plötsligt har jag skapat ”dålig stämning.” Som Sara Ahmed också beskriver i ”Vithetens fenomenologi” – ”bekvämhet [är] en känsla man sällan är medveten om” och när denna bekvämlighet konfronteras kan det ”tolkas som ett slags omedgörlighet, paranoia, eller till och med melankoli, som om vi höll fast vid något (vithet) som med vår ankomst redan är borta.” (Ahmed, 65)
När jag har berättat om dessa scenarion (och liknande) för min storebror får jag ofta höra att jag ”inte ska ta någon skit”. Då visar sig den intersektionella verkligheten av vardagsrasismen på ett så otroligt påfrestande sätt. ”Varför säger du inte till?” frågar han – och berättar om gånger då han har varit konfrontativ i sina motreaktioner. Han är en vältränad man som vinner på att den enda ”coola” bilden vita människor brukar ha av asiatiska män är Bruce Lee. För mig, som kvinna, blir den konfrontativa approachen till nästan löjlig – och potentiellt farlig.
Att tänka på den holistiska kroppens rumsliga effekt, i Sara Ahmeds artikel, var otroligt hjälpsamt i bemärkelsen att förstå varför den kroppsliga responsen av obehag också uppstår under instanser av (vardags)rasism. Att ens ras kommer först. Att vara rasifierad är på det sättet otroligt oförsonligt – det avslöjas liksom både i mitt utseende och i mitt namn – att förlora agens. Att kroppen stoppas, som Ahmed beskriver på s. 62.
Att se vithet som en vana var också väldigt behjälpligt i min förståelse och konceptualisering av vithet – att kunna tänka på det i handlingens form. Att förstå att ”vita kroppar är vanemässiga – de följer efter handlingar, de blir inte pressade i mötet med saker eller med andra eftersom deras vithet passerar obemärkt.” (Ahmed, 57) Jag kunde också resonera mycket med Ahmeds beskrivning om att bli vit som ”institutionell inriktning” där hon bl.a. skriver att ”kroppar klättrar så länge deras vithet inte ifrågasätts.” (Ahmed, 61) Detta är intressant när jag tänker på hur min ras ibland har använts till min fördel – att folk helt enkelt har ”positiva” stereotyper om asiater, och att vår vithet i handlingens form därför kan passera någorlunda obemärkt. Det relaterar också till situationerna i Esseds artikel som jag diskuterade ovan.
Jag vill avsluta detta inlägg med att fundera kring något Bonilla-Silva skrev i sin artikel, nämligen att den ”most popular policy prescription for ”curing” racism [is] education. This "solution" is the logical outcome of defining racism as a belief. Most analysts regard racism as a matter of individuals subscribing to an irrational view, thus the cure is educating them to realize that racism is wrong.” (Bonilla-Silva, 476) Det jag tror att Bonilla-Silva försöker komma åt är att rasism är såpass systematiskt och strukturellt integrerat att det inte längre handlar om enskilda individers tankar och handlingar utan om samhället i sig; och att idéer om rasism ofta baserar sig på en punkt i historien trots att rasistiska handlingar vidmakthålls genom en ständig upprepning och uppehållande av normer och värderingar. Samtidigt förstår jag också önskan att lära sig, som Ahmed skriver: ”önskan att skapa utrymme är förståelig – om det kritiska arbetet inte visar att dess objekt kan göras ogjort, eller lovar att göra det ogjort, vad är det då för mening med kritiken? […Men ] önskan att se tecken på motstånd kan också bli en sorts motstånd mot att höra talas om rasism. Om vi är alltför snabba på att få veta hur saker kan förändras, kanske vi inte hör någonting alls.” (Ahmed, 67) Detta visar sig ofta i Sverige, och särskilt under sommaren för två år sedan, då Black Lives Matter- rörelsen populariserades genom Instagramaktivism som framförallt bestod av infografik. I min upplevelse var mycket av den aktivismen som genomfördes under denna perioden performativ – men kanske gjorde det skillnad ändå? Likt hur Essed skriver om en instans då en vit projektsamordnare gör ”framgångsrika ingripanden mot diskriminering om de är tillräckligt mottagliga för att känna igen rasism i vardagen.” (Essed, 77) Hur kommer vi dit, om inte genom utbildning?
References
Bonilla-Silva, Eduardo. (1997) Rethinking Racism: Toward a Structural Interpretation. American Sociological Review 62(3).
Essed, Philomena. (1991) Vardagsrasism. Översättning av Ariel Gonzaléz. I Bortom Vi och Dom - Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Kulturdepartementet. SOU 2005:41.
Molina, Irene. (1997) Rasifiering: Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige. I Bortom Vi och Dom - Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Kulturdepartementet. SOU 2005:41.