Anneli Xie
Tobias Hübinette
Interkultur: Ras och Vithet i Sverige
2022/09/25
Tobias Hübinette
Interkultur: Ras och Vithet i Sverige
2022/09/25
Vi är många som kämpar: vithetens hegemoni i Kristdemokraternas valfilm 2022
Under 2022-års valrörelse har det, speciellt inom högerblocket, stått klart att kriminalitet och invandring är de frågor som har fått ta allra mest plats i den politiska agendan. Moderaterna talar om att ”få ordning på Sverige,” (2022) Sverigedemokraternas viktigaste fråga har – visserligen sedan länge – varit att implementera en ”seriös migrationspolitik,” (2022) Liberalerna skriver om ”förortslyftet” (2022), och Kristdemokraterna fastslår att vi behöver ”ny kraft till Sverige.” (2022) Trots avsaknaden av ord som ras och vithet i dessa valkampanjer, har det inte gått att undgå att mycket av högerretoriken under den senaste valperioden har varit knuten till dessa termer, samt till idéen om ett Sverige som var ”bättre förr” – trots att denna koppling heller nästan aldrig ter sig explicit. I denna uppsats kommer jag att lägga fokus på Kristdemokraternas Vi är många som kämpar – en audiovisuell produktion publicerad på YouTube som har varit en av partiets längre valfilmer under detta årets kampanj. Genom att dela upp filmens 59 sekunder i fyra delar, det vill säga i ungefärliga 15-sekunders segment, kommer jag att dissekera och analysera Vi är många som kämpar ur ett kritiskt vithetsperspektiv. Jag kommer att behandla Kristdemokraternas partipolitik ur ett ramverk av uttalade och icke-uttalade kopplingar till ras och vithet, för att argumentera att dessa termer är gravt närvarande under hela valfilmen – trots att de aldrig explicit nämns.
I Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik fastslår Jeff Werner att ”föreställningar om svenskhet är intimt förknippade med föreställningar om vithet.” (Werner 2021: 15) I Vi är många som kämpar är detta tydligt. Filmen, som skildras i en så kallad voice-over av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, centrerar också henne i sitt vardagsliv. Under filmens första segment, det vill säga under de första 15 sekunderna, hämtar Busch upp sina barn från skolan samtidigt som hon talar direkt till tittaren genom att använda det inkluderande ordet ”vi” när hon uttrycker att ”vi är många som kämpar”. Det som dock är viktigt att påpeka i denna bemärkelse är att skapandet av ett ”vi” också automatiskt skapar ett ”dem”, och att ”resultatet – oavsett syfte – är separerande och segregerande.” (Werner 2021: 15) ”Vi” blir i detta fallet den vita kvinnan, Ebba Busch, hennes barn, och de som kan identifiera sig med denna föreställning. På detta sätt upprättas ”ett vitt >vi< […som] avläsbart, avgränsat och artskilt från ett icke-vitt >dom<” (Werner 2021: 15) – där Buschs berättarröst tydligt tar ställning till vilken grupp hon själv tillhör, då genom användningen av ordet ”vi”, som ju alltid inkluderar ett ”jag”. Dessutom markerar den visuella skildringen av Busch och hennes barn en hegemonisk vithet, då både Busch och hennes barn bär vita kroppar. Dessutom är hela filmen redigerad med ett ljust filter med låg mättnad, som får Buschs blonda hår att framstå nästintill vitt, samtidigt som hon bär ljusa kläder och skor – närapå bilden av en madonna ”ofta blonda med ljust reflexfritt skin utan kroppsbehåring” då förknippad med ”gudomlighet (jungfru Maria), oskuldsfullhet och andlighet.” (Werner 2021: 32) Dessutom går Buschs klädsel också i linje med den svenska modernismens vita designideal, där hemmen och objekten ”skall hållas neutrala, i ljusa, svaga färger om man vill ge tillräckligt spelrum åt färgerna hos människorna.” (Werner 2021: 250) Samtidigt är vitheten i sig ett ”osynlig och obemärkt” (Ahmed 2007: 58) faktum; vithetens hegemoni ifrågasätts aldrig under filmens gång och förblir därmed explicit ”omarkerad” (Werner 2021:15) genom den vita blickens friktionslösa sätt att istället för att belysa vithet i sig istället exkludera icke-vithet.
Under filmens andra segment, det vill säga cirka 30 sekunder in, övergår kameran från scenen med Busch och barnen till en scen med en äldre vit kvinna vars blick undgår kameran med en känsla av hopplöshet. Samtidigt talar Buschs röst om att ”du är inte ensam”. I övergången byter Busch alltså från att tala om ett ”vi” till att tala om ett ”du.” På så sätt distanserar hon sig också från den äldre kvinnan, samtidigt som hon fortsätter att tala direkt till henne – och hela tiden är ”du”-et fortfarande präglat av samma omarkerade vithet som i det första segmentet. Ur en visuell aspekt består segmentets första del av en sekvens av scener med fokus på äldrevården, och då den äldre kvinnan specifikt; samtidigt som Buschs berättarröst konstaterar att det kan vara smärtsamt och oroligt att leva. I sekvensens alla delar syns bara vita kroppar – och mer specifikt äldre vita kvinnokroppar. Här är det speciellt spännande att tänka på den svenska vitheten som nostalgisk eller melankolisk. (Hübinette & Lundström 2020: 17) Den supermångfald som idag präglar Sverige har såklart lett till en omförhandling av svenskheten när över en tredjedel av Sveriges invånare numera är utrikes födda eller inrikes födda med utrikes föräldrar. (Hübinette & Lundström 2022: 13) Denna omställning blir såklart mest påtaglig för den äldre befolkningen av majoritetssvenskar, som ”drömmer om ett samhälle där svenskar är svenskar, män är män och kvinnor är kvinnor.” (Werner 2021: 14) Trots att befolkningen blir mer och mer heterogen blir alltså kopplingen mellan vithet och svenskhet inte svagare; förstärkt både genom den nostalgiska linsen samt genom att ”skapas och reproduceras i och genom olika historiska och sociala processer” (Hübinette & Lundström 2022: 71, 76) där denna Kristdemokraternas valfilm såklart inte är ett undantag.
Det tredje segmentet av Vi är många som kämpar, erbjuder en mer hoppfull ton. Vi återgår till den unga vita kvinnan samtidigt som berättarrösten återgår till ett ”vi.” Sedan befinner vi oss åter i Buschs vardagsliv, nu i bilen påväg hem från skolgården. Från bilfönstret syns en lantlig bild av Sverige: landsvägen tar oss förbi sovande kor och faluröda hus mot en bakgrund av skog och moln. Återigen kopplar den visuella aspekten till en implicit föreställning av svenskhet: som lantlig, som harmonisk, som vacker. Det är en nostalgisk scen, enligt Werner en sorts folkhemsnostalgi (Werner 2021: 292) som tilldelat sig har ”längtan till den autentiska landsbygden, inte sällan visualiserad som röda stugor med vita knutar.” (Werner 2021: 293) Det är även anmärkningsvärt att Kristdemokraterna har valt att filma på en dag som denna, där en vit – snarare än en blå – himmel hela tiden är närvarande i periferin; och vi kan spekulera kring om detta är förknippat till partiets kristna västerländska bakgrund, där ”vitt sedan länge [har] förknippats med egenskaper som ljus […], renhet, oskuld […]” i kontrast till hur färgens motsats, svart, ofta ”[tillskrivs] negativa egenskaper som andligt mörker, smuts, mörkrets krafter […]” (Werner 2021: 16) Likaså avslöjas det också i detta segment att Busch kör en vit bil med en ljus interiör – återigen präglat av de ideal och den symbolik som den vita färgen för med sig. Audion i detta tredje segment blir nästintill skrattretande när den kopplas till det visuella: Busch talar om att välfärden ska skydda de ekonomiskt svaga, att barn ska uppleva trygghet, och att gemene person inte ska behöva oroa sig för ”prischocker.” I dagens Sverige ”finns det inte längre en enda stadsdel som domineras av majoritetsinvånare som är fattig och omvänt finns det ingen stadsdel i landet som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund som inte är fattig.” (Hübinette & Lundström 2022: 62) De ekonomiskt svaga om Busch pratar om är det vill säga, i realiteten, Sveriges icke-vita invånare, samtidigt som filmens audiovisuella uttalade ”vi” och ”du” hela tiden talar direkt till den vita majoritetssvensken. Samma princip gäller med konstaterandet över att barn ska uppleva trygghet, där det i dagens Sverige är framförallt ”de icke-vita barnen och ungdomarna i miljonprogramsområdena [är de] som drabbas av de astronomiska, ekonomiska klyftor som numera föreligger mellan vita och icke-vita invånare i Sverige.” (Hübinette & Lundström 2022: 63)
När filmen når sina 15 sista sekunder når också Busch sin slutdestination: hemmet. Kameran panorerar över henne medan hon lastar ur en ICA-kasse från bilen och hennes dotter öppnar familjens vita grind som leder till deras faluröda hus. Samtidigt berättar Busch att hon vill kämpa: ”för vårt samhälle. För ny kraft för Sverige.” Återigen hittar valfilmen här synergier med den melankoliska vitheten. Den röda stugan från tidigare segment återkommer, och faluröd förblir en markör för det industriella Sverige, en arkitektur som byggdes före folkhemsidealen men som ”förbinds med återupprättandet av folkhemmet.” (Werner 2021: 292) ICA-kassen som Busch bär ut från bilen är såklart en svensk innovationskraft och där ICA i sig såklart tydligt, om än implicit, kopplar till svenskhet som vithet – något som kan ses i bilden av ICA-handlare som pryder ICA-handlarnas förbund. (ICA-handlarnas Förbund u.å.) Ur ett visuellt perspektiv är detta en bild som många majoritetssvenskar säkert kan relatera till – på så sätt ett gemensamt rum där ”en del av oss [blir] normaliserade – vi känner oss hemma [medan] andra främlinggörs.” (Werner 2022: 227) Samtidigt anspelar denna avslutande mening – som också varit central i andra delar av Kristdemokraternas valkampanj – det vill säga ”Ny kraft för Sverige” på att den invandring som skett till Sverige sedan 90-talet inte har tillfört någon kraft, trots att invandring och arbetskraft i gemene persons tankar ofta är nära relaterade. Det här är också det första segmentet där Busch öppet talar om Sverige – om svenskheten – något som alltså står helt omarkerat under majoriteten av filmen, men som såklart implicit har inflikats genom vithetens hegemoni och dess starka koppling till just föreställningen om svenskhet.
Med sina 59 sekunder är Vi är många som kämpar alltså en valfilm där föreställningen om svenskhet som vithet aldrig explicit nämns. Dock kan vi, genom att titta på vilka kroppar, röster, (naturliga) rum och objekt som får ta plats, snabbt konstatera att denna föreställning är ständigt närvarande. I Sara Ahmeds ”Vithetens fenomenologi”, där hon talar om vitheten som ett ”arv” (Ahmed 2007), skriver Ahmed bland annat att ”vithet reproduceras genom att betraktas som ett slags god boplats: som om det var något personer, kulturer, och platser förfogade över. Man skulle till och med kunna säga att vitheten ”förblir sig själv” genom en sorts familjelikhet” (Ahmed: 2007, 55) – och här har Kristdemokraterna lyckats väl. I Kristdemokraternas Sverige finns ingen färg; bara vithet.
Ahmed, Sara. 2007. Vithetens fenomenologi. Översatt från engelska till svenska av Amelie Björck. Tidskrift för genusvetenskap 2010 1(2): 49–69.
Hübinette, Tobias och Lundström, Catrin. (2022) Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning. Stockholm: Natur & Kultur.
Kristdemokraterna. (2022). KD: Vi är många som kämpar (valfilm) [video]. https://www.youtube.com/watch?v=WMaU697DnMk&ab
Kristdemokraterna (2022). Våra viktigaste frågor. https://kristdemokraterna.se/var-politik/vara-viktigaste-fragor
ICA-handlarnas Förbund (u.å.) Fria handlare i samverkan. https://www.icahandlarna.se/
Liberalerna (2022). Vår politik. https://www.liberalerna.se/politik
Lundström, Catrin och Hübinette, Tobias. (2020) Vit melankoli: en analys av en nation i kris. Stockholm: Natur & Kultur.
Moderaterna (2022). Så får vi ordning på Sverige. https://moderaterna.se/ordning-pa-sverige/
Sverigedemokraterna (2022) Vad vi vill. https://sd.se/vad-vi-vill/
Werner, Jeff. (2021) Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.
I Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik fastslår Jeff Werner att ”föreställningar om svenskhet är intimt förknippade med föreställningar om vithet.” (Werner 2021: 15) I Vi är många som kämpar är detta tydligt. Filmen, som skildras i en så kallad voice-over av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, centrerar också henne i sitt vardagsliv. Under filmens första segment, det vill säga under de första 15 sekunderna, hämtar Busch upp sina barn från skolan samtidigt som hon talar direkt till tittaren genom att använda det inkluderande ordet ”vi” när hon uttrycker att ”vi är många som kämpar”. Det som dock är viktigt att påpeka i denna bemärkelse är att skapandet av ett ”vi” också automatiskt skapar ett ”dem”, och att ”resultatet – oavsett syfte – är separerande och segregerande.” (Werner 2021: 15) ”Vi” blir i detta fallet den vita kvinnan, Ebba Busch, hennes barn, och de som kan identifiera sig med denna föreställning. På detta sätt upprättas ”ett vitt >vi< […som] avläsbart, avgränsat och artskilt från ett icke-vitt >dom<” (Werner 2021: 15) – där Buschs berättarröst tydligt tar ställning till vilken grupp hon själv tillhör, då genom användningen av ordet ”vi”, som ju alltid inkluderar ett ”jag”. Dessutom markerar den visuella skildringen av Busch och hennes barn en hegemonisk vithet, då både Busch och hennes barn bär vita kroppar. Dessutom är hela filmen redigerad med ett ljust filter med låg mättnad, som får Buschs blonda hår att framstå nästintill vitt, samtidigt som hon bär ljusa kläder och skor – närapå bilden av en madonna ”ofta blonda med ljust reflexfritt skin utan kroppsbehåring” då förknippad med ”gudomlighet (jungfru Maria), oskuldsfullhet och andlighet.” (Werner 2021: 32) Dessutom går Buschs klädsel också i linje med den svenska modernismens vita designideal, där hemmen och objekten ”skall hållas neutrala, i ljusa, svaga färger om man vill ge tillräckligt spelrum åt färgerna hos människorna.” (Werner 2021: 250) Samtidigt är vitheten i sig ett ”osynlig och obemärkt” (Ahmed 2007: 58) faktum; vithetens hegemoni ifrågasätts aldrig under filmens gång och förblir därmed explicit ”omarkerad” (Werner 2021:15) genom den vita blickens friktionslösa sätt att istället för att belysa vithet i sig istället exkludera icke-vithet.
Under filmens andra segment, det vill säga cirka 30 sekunder in, övergår kameran från scenen med Busch och barnen till en scen med en äldre vit kvinna vars blick undgår kameran med en känsla av hopplöshet. Samtidigt talar Buschs röst om att ”du är inte ensam”. I övergången byter Busch alltså från att tala om ett ”vi” till att tala om ett ”du.” På så sätt distanserar hon sig också från den äldre kvinnan, samtidigt som hon fortsätter att tala direkt till henne – och hela tiden är ”du”-et fortfarande präglat av samma omarkerade vithet som i det första segmentet. Ur en visuell aspekt består segmentets första del av en sekvens av scener med fokus på äldrevården, och då den äldre kvinnan specifikt; samtidigt som Buschs berättarröst konstaterar att det kan vara smärtsamt och oroligt att leva. I sekvensens alla delar syns bara vita kroppar – och mer specifikt äldre vita kvinnokroppar. Här är det speciellt spännande att tänka på den svenska vitheten som nostalgisk eller melankolisk. (Hübinette & Lundström 2020: 17) Den supermångfald som idag präglar Sverige har såklart lett till en omförhandling av svenskheten när över en tredjedel av Sveriges invånare numera är utrikes födda eller inrikes födda med utrikes föräldrar. (Hübinette & Lundström 2022: 13) Denna omställning blir såklart mest påtaglig för den äldre befolkningen av majoritetssvenskar, som ”drömmer om ett samhälle där svenskar är svenskar, män är män och kvinnor är kvinnor.” (Werner 2021: 14) Trots att befolkningen blir mer och mer heterogen blir alltså kopplingen mellan vithet och svenskhet inte svagare; förstärkt både genom den nostalgiska linsen samt genom att ”skapas och reproduceras i och genom olika historiska och sociala processer” (Hübinette & Lundström 2022: 71, 76) där denna Kristdemokraternas valfilm såklart inte är ett undantag.
Det tredje segmentet av Vi är många som kämpar, erbjuder en mer hoppfull ton. Vi återgår till den unga vita kvinnan samtidigt som berättarrösten återgår till ett ”vi.” Sedan befinner vi oss åter i Buschs vardagsliv, nu i bilen påväg hem från skolgården. Från bilfönstret syns en lantlig bild av Sverige: landsvägen tar oss förbi sovande kor och faluröda hus mot en bakgrund av skog och moln. Återigen kopplar den visuella aspekten till en implicit föreställning av svenskhet: som lantlig, som harmonisk, som vacker. Det är en nostalgisk scen, enligt Werner en sorts folkhemsnostalgi (Werner 2021: 292) som tilldelat sig har ”längtan till den autentiska landsbygden, inte sällan visualiserad som röda stugor med vita knutar.” (Werner 2021: 293) Det är även anmärkningsvärt att Kristdemokraterna har valt att filma på en dag som denna, där en vit – snarare än en blå – himmel hela tiden är närvarande i periferin; och vi kan spekulera kring om detta är förknippat till partiets kristna västerländska bakgrund, där ”vitt sedan länge [har] förknippats med egenskaper som ljus […], renhet, oskuld […]” i kontrast till hur färgens motsats, svart, ofta ”[tillskrivs] negativa egenskaper som andligt mörker, smuts, mörkrets krafter […]” (Werner 2021: 16) Likaså avslöjas det också i detta segment att Busch kör en vit bil med en ljus interiör – återigen präglat av de ideal och den symbolik som den vita färgen för med sig. Audion i detta tredje segment blir nästintill skrattretande när den kopplas till det visuella: Busch talar om att välfärden ska skydda de ekonomiskt svaga, att barn ska uppleva trygghet, och att gemene person inte ska behöva oroa sig för ”prischocker.” I dagens Sverige ”finns det inte längre en enda stadsdel som domineras av majoritetsinvånare som är fattig och omvänt finns det ingen stadsdel i landet som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund som inte är fattig.” (Hübinette & Lundström 2022: 62) De ekonomiskt svaga om Busch pratar om är det vill säga, i realiteten, Sveriges icke-vita invånare, samtidigt som filmens audiovisuella uttalade ”vi” och ”du” hela tiden talar direkt till den vita majoritetssvensken. Samma princip gäller med konstaterandet över att barn ska uppleva trygghet, där det i dagens Sverige är framförallt ”de icke-vita barnen och ungdomarna i miljonprogramsområdena [är de] som drabbas av de astronomiska, ekonomiska klyftor som numera föreligger mellan vita och icke-vita invånare i Sverige.” (Hübinette & Lundström 2022: 63)
När filmen når sina 15 sista sekunder når också Busch sin slutdestination: hemmet. Kameran panorerar över henne medan hon lastar ur en ICA-kasse från bilen och hennes dotter öppnar familjens vita grind som leder till deras faluröda hus. Samtidigt berättar Busch att hon vill kämpa: ”för vårt samhälle. För ny kraft för Sverige.” Återigen hittar valfilmen här synergier med den melankoliska vitheten. Den röda stugan från tidigare segment återkommer, och faluröd förblir en markör för det industriella Sverige, en arkitektur som byggdes före folkhemsidealen men som ”förbinds med återupprättandet av folkhemmet.” (Werner 2021: 292) ICA-kassen som Busch bär ut från bilen är såklart en svensk innovationskraft och där ICA i sig såklart tydligt, om än implicit, kopplar till svenskhet som vithet – något som kan ses i bilden av ICA-handlare som pryder ICA-handlarnas förbund. (ICA-handlarnas Förbund u.å.) Ur ett visuellt perspektiv är detta en bild som många majoritetssvenskar säkert kan relatera till – på så sätt ett gemensamt rum där ”en del av oss [blir] normaliserade – vi känner oss hemma [medan] andra främlinggörs.” (Werner 2022: 227) Samtidigt anspelar denna avslutande mening – som också varit central i andra delar av Kristdemokraternas valkampanj – det vill säga ”Ny kraft för Sverige” på att den invandring som skett till Sverige sedan 90-talet inte har tillfört någon kraft, trots att invandring och arbetskraft i gemene persons tankar ofta är nära relaterade. Det här är också det första segmentet där Busch öppet talar om Sverige – om svenskheten – något som alltså står helt omarkerat under majoriteten av filmen, men som såklart implicit har inflikats genom vithetens hegemoni och dess starka koppling till just föreställningen om svenskhet.
Med sina 59 sekunder är Vi är många som kämpar alltså en valfilm där föreställningen om svenskhet som vithet aldrig explicit nämns. Dock kan vi, genom att titta på vilka kroppar, röster, (naturliga) rum och objekt som får ta plats, snabbt konstatera att denna föreställning är ständigt närvarande. I Sara Ahmeds ”Vithetens fenomenologi”, där hon talar om vitheten som ett ”arv” (Ahmed 2007), skriver Ahmed bland annat att ”vithet reproduceras genom att betraktas som ett slags god boplats: som om det var något personer, kulturer, och platser förfogade över. Man skulle till och med kunna säga att vitheten ”förblir sig själv” genom en sorts familjelikhet” (Ahmed: 2007, 55) – och här har Kristdemokraterna lyckats väl. I Kristdemokraternas Sverige finns ingen färg; bara vithet.
References
Hübinette, Tobias och Lundström, Catrin. (2022) Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning. Stockholm: Natur & Kultur.
Kristdemokraterna. (2022). KD: Vi är många som kämpar (valfilm) [video]. https://www.youtube.com/watch?v=WMaU697DnMk&ab
Kristdemokraterna (2022). Våra viktigaste frågor. https://kristdemokraterna.se/var-politik/vara-viktigaste-fragor
ICA-handlarnas Förbund (u.å.) Fria handlare i samverkan. https://www.icahandlarna.se/
Liberalerna (2022). Vår politik. https://www.liberalerna.se/politik
Lundström, Catrin och Hübinette, Tobias. (2020) Vit melankoli: en analys av en nation i kris. Stockholm: Natur & Kultur.
Moderaterna (2022). Så får vi ordning på Sverige. https://moderaterna.se/ordning-pa-sverige/
Sverigedemokraterna (2022) Vad vi vill. https://sd.se/vad-vi-vill/
Werner, Jeff. (2021) Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.