Anneli Xie
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2022/01/16
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2022/01/16
Virtuell kontra fysisk, passivitet kontra handlingskraft:
Olika former av Resiliens och Resistans på de svenska landsbygderna
Olika former av Resiliens och Resistans på de svenska landsbygderna
I samband med ett ökat användande av internet, uppkomsten av sociala medier såsom Facebook och Instagram och populariseringen av TV-program som Bonde söker fru har medvetenheten och intresset för dem svenska landsbygderna sett en kraftig ökning. (Lundgren & Johansson 2017: 73) Trots att landsbygder har fått en mer nyanserad representation i dagens medialandskap – vilket också har ökat intresset för landsbygder rent politiskt – tas många beslut än idag på landsbygdernas bekostnad. Detta leder i sin tur till orättvisor för landsbygdsbor som presenteras i t.ex. nedskärningar av service; och på så sätt också till en kultur av landsbygdsmobilisering som ett sätt att överleva. Jag kommer i denna uppsats att titta närmare på olika landsbygdsprotester för att förstå vad som skiljer dem åt och vad som för dem samman. Jag kommer att behandla landsbygdsmobilisering ur ramverk av uttalade och icke-uttalade protester mot den urbana normen och kommer på så vis att föreslå att landsbygdsbors vardagliga liv är motståndskraftigt i sig.
Det som ligger i grunden för många rurala protester handlar om en obalans i makt, både som den upplevs av landsbygdsbor och som handlingsutrymmet faktiskt förändras för dem när makt rör sig i dikotomier som centrum (stad) och periferi (landsbygd), där den sistnämnda alltid bortprioriteras. I mer konkreta termer ser landsbygdsbor ofta att besluten som berör deras vardag tas från långväga geografiska avstånd där kunskapen om det lokala rurala saknas och där konsekvenserna av dessa politiska beslut inte har fullt beaktats av beslutsfattarna själva. (Nordin 2020: 133) Dessutom grundar sig besluten ofta i en performativ föreställning om landsbygden som återfinns i en urban diskurs, vilket oundvikligen generaliserar och förenklar den rurala verkligheten och dess vardag. I Makt, Moral, Motstånd skriver Elin Nordin bl.a. om nedläggningen av Sollefteå BB och hur den generella diskursen från politikernas sida var att “[landsbygdsborna] får räkna med att inte heller ha tillgång till offentlig service såsom hälso-och sjukvård när de försakat andra bekvämligheter som staden kan erbjuda” och att “politikerna förväntar sig en billig och bekväm lösning att lokala krafter ska lösa samhälleliga strukturella problem på egen hand och själva driva service.” (Nordin 2020: 133-134) I fallet kring Sollefteå BB hänvisade också politikerna till andra platser med liknande utvecklingar för att hävda att “det gått bra där,” (Nordin 2020: 134) men alla kvinnor Nordin intervjuade hade “individuella strategier för att hantera avsaknaden av nära förlossningsvård.” (Nordin 2020: 134) Ansvaret vrids då på sin spets – det är individens ansvar att ta sig dit service finns, snarare än den offentliga sektorns ansvar att ta service dit den behövs. Individers enskilda strategier blir då motståndskraftiga i sig i och med att det alltid rör sig mot den urbana normen.
Samma okunskap om det lokala rurala återfinns i Doroteaupproret, där beslutet om nedläggningen togs i Umeå, ca. 200 km från den berörda platsen (Berglund-Lake 2020: 108) och där demonstranterna “upptäckt[e] en total frånvaro av empati [och] total frånvaro av kunskap,” (Berglund-Lake 2020: 112) under kontakt med beslutsfattarna. Förståeligt nog leder okunskap om det lokala rurala ofta till känslor av besvikelse, orättvisa och hopplöshet (Berglund-Lake 2020: 113), vilket ofta står i grunden till motståndsrörelser på landsbygder. I “‘The country(side) is angry’: emotion and explanation in protest mobilization,” skriver Michael Woods et al. att protester är känslomässiga angelägenheter som kan “omvandla passiva medborgare till utmanande demonstranter.” (Woods et al. 2012: 567) Ett tydligt exempel på detta går att se i planerna för etableringen av en urangruva i Jämtland där flera av informanterna ansåg att “de egentligen inte ser sig själva som några ‘aktivistiska’ personer” (Ingridsdotter & Sjöstedt 2020: 86) och att flera inte hade någon “tidigare relation till miljöpolitiska frågor” (Ingridsdotter & Sjöstedt 2020: 87) men att det snarare var hotet mot den personliga vardagen som fick dem att agera. På så sätt etablerar sig rurala protester ofta genom att kollektivisera och kanalisera individuella känslor mot ett gemensamt krav (Woods et al. 2012: 568-570), och på så sätt är känslor ett framträdande gemensamt drag som främjar och ger kraft för motståndsrörelser.
Något som också är viktigt att förstå i relation till kollektiviseringen av individuella känslor är användandet av sociala medier som en plattform för landsbygdsmobilisering; både i outtalade och uttalade former av protest. I “Digital rurality: Producing the countryside in online struggles for rural survival” tittar Anna Sofia Lundgren och Anna Johansson närmare på landsbygdsrörelser i Sverige som mobiliserar och utövar motstånd via plattformen Facebook. Lundgren och Johansson diskuterar bl.a. hur omrepresentationer av landsbygder på sociala medier ständigt – men outtalat – försöker ta tolkningsföreträde över den urbana diskursen. Detta genom att skapa och dela bilder och text-baserade inlägg där landsbygder beskrivs som dels “levande, idylliska [och] charmiga” (Lundgren & Johansson 2017: 77) och/eller som “döende platser” (Lundgren & Johansson 2017: 79) av orättvisa och frustration – två alternativ som trots sin annorlunda natur ändå blir antagonistiska till den diskurs av landsbygder som annars ofta framträder i media och populärkultur. Den digitala omrepresentationen av landsbygder blir därför motståndskraftigt i sig självt, även om motståndet är outtalat och inexplicit. Detta i juxtaposition med uttalade protester, som sker både digitalt och i den fysiska världen; eller i en kombination av båda. Ett exempel på detta är Doroteaupproret, där ockupanter organiserade sig genom en Facebookgrupp vid namn Ockupationen av akutvårdsavdelningen i Dorotea (Lundgren & Johansson 2017: 75) som attraherade över 3800 medlemmar, men där målet med gruppen var – som också avslöjas i namnet – en faktisk ockupation av en fysisk plats, men där gruppens 3800 medlemmar inte alla deltog i den fysiska plats-baserade aktionen. På detta sätt kan sociala medier vara en gemensam faktor för olika former av landsbygdsmobilisering som i sina mål och motståndssätt skiljer sig åt.
Det är också viktigt att förstå att narrativen av landsbygder som idylliska kontra döende har kraften att frambringa starka emotionella känslor (Lundgren & Johansson 2017: 78) och att dessa har möjligheten att spridas både långt och snabbt på sociala medier, vilket kan leda till “slacktivism.” Med slacktivism menas att via sociala medier “attrahera åskådare men inte (hög-risk) aktivister” (Lundgren & Johansson 2017: 74), men det som ofta missförstås är att dessa åskådare – eller “slacktivister” – är viktiga i legitimiteten av rörelsen som helhet (Lundgren & Johansson 2017: 74) Lundgren och Johansson skriver t.ex. att “‘följare’ å ena sidan utgör ett viktigt stöd för demonstranter genom att legitimera deras känslor och klagomål, men också hur dessa ‘åskådare’ kan bidra med materiellt stöd.” (Lundgren & Johansson 2017: 74) På så vis kan sociala medier både trigga starka personliga känslor men också validera, bekräfta, och legitimera dem, vilket i sin tur kan medföra och kanalisera kollektiv aktion.
Genom att titta på olika former av ruralt motstånd står det klart att landsbygdsmobilisering – trots sina varierande karaktärsdrag – grundar sig i liknande former av resistans mot den urbana normen. Resistansen i sig kan ske på olika platser, t.ex. virtuellt eller fysiskt, samt i olika grad av passivitet eller aktion – t.ex. att dela med sig av sin rurala vardag på Facebook kontra att vilja stå öga-mot-öga med en politiker eller annan beslutsfattare. Oavsett resistansens natur uppstår den ofta i samma känslor av orättvisa, frustration, och ilska även om känslorna riktar sig åt olika håll. Det kan t.ex. handla om att, som i fallet med Sollefteå BB, att behöva anpassa sig till offentliga tjänster, snarare än att offentliga tjänster anpassas för landsbygdsborna – eller, som i fallet med urangruvan i Jämtland, att behöva anpassa sig till ett företags intressen som inte ger något personligt värde och som dessutom påverkar den personliga vardagen. På så sätt kan vi etablera vad som för landsbygdsmobiliseringen samman och vad som skiljer dem åt.
Berglund-Lake, H. (2020). Gör om, gör rätt! Doroteaupproret på föreställd gemensam moralisk grund. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Ingridsdotter, J. & Sjöstedt, A. (2020). Kolonial Moral: Lokalt motstånd på en global marknad. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. & Johansson, A. (2017). Digital rurality: Producing the countryside in online struggles for rural survival. Journal of Rural Studies 51, ss. 73–82.
Nordin, E. (2020). Motivation till motstånd: Makt och meningsskapande i mobiliseringen för att behålla bygdens BB. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Woods, M., Anderson, J., Guilbert, S. & Watkin, S. (2012). ‘The country(side) is angry’: emotion and explanation in protest mobilization. Social & Cultural Geography 13(6), ss. 567-585.
Det som ligger i grunden för många rurala protester handlar om en obalans i makt, både som den upplevs av landsbygdsbor och som handlingsutrymmet faktiskt förändras för dem när makt rör sig i dikotomier som centrum (stad) och periferi (landsbygd), där den sistnämnda alltid bortprioriteras. I mer konkreta termer ser landsbygdsbor ofta att besluten som berör deras vardag tas från långväga geografiska avstånd där kunskapen om det lokala rurala saknas och där konsekvenserna av dessa politiska beslut inte har fullt beaktats av beslutsfattarna själva. (Nordin 2020: 133) Dessutom grundar sig besluten ofta i en performativ föreställning om landsbygden som återfinns i en urban diskurs, vilket oundvikligen generaliserar och förenklar den rurala verkligheten och dess vardag. I Makt, Moral, Motstånd skriver Elin Nordin bl.a. om nedläggningen av Sollefteå BB och hur den generella diskursen från politikernas sida var att “[landsbygdsborna] får räkna med att inte heller ha tillgång till offentlig service såsom hälso-och sjukvård när de försakat andra bekvämligheter som staden kan erbjuda” och att “politikerna förväntar sig en billig och bekväm lösning att lokala krafter ska lösa samhälleliga strukturella problem på egen hand och själva driva service.” (Nordin 2020: 133-134) I fallet kring Sollefteå BB hänvisade också politikerna till andra platser med liknande utvecklingar för att hävda att “det gått bra där,” (Nordin 2020: 134) men alla kvinnor Nordin intervjuade hade “individuella strategier för att hantera avsaknaden av nära förlossningsvård.” (Nordin 2020: 134) Ansvaret vrids då på sin spets – det är individens ansvar att ta sig dit service finns, snarare än den offentliga sektorns ansvar att ta service dit den behövs. Individers enskilda strategier blir då motståndskraftiga i sig i och med att det alltid rör sig mot den urbana normen.
Samma okunskap om det lokala rurala återfinns i Doroteaupproret, där beslutet om nedläggningen togs i Umeå, ca. 200 km från den berörda platsen (Berglund-Lake 2020: 108) och där demonstranterna “upptäckt[e] en total frånvaro av empati [och] total frånvaro av kunskap,” (Berglund-Lake 2020: 112) under kontakt med beslutsfattarna. Förståeligt nog leder okunskap om det lokala rurala ofta till känslor av besvikelse, orättvisa och hopplöshet (Berglund-Lake 2020: 113), vilket ofta står i grunden till motståndsrörelser på landsbygder. I “‘The country(side) is angry’: emotion and explanation in protest mobilization,” skriver Michael Woods et al. att protester är känslomässiga angelägenheter som kan “omvandla passiva medborgare till utmanande demonstranter.” (Woods et al. 2012: 567) Ett tydligt exempel på detta går att se i planerna för etableringen av en urangruva i Jämtland där flera av informanterna ansåg att “de egentligen inte ser sig själva som några ‘aktivistiska’ personer” (Ingridsdotter & Sjöstedt 2020: 86) och att flera inte hade någon “tidigare relation till miljöpolitiska frågor” (Ingridsdotter & Sjöstedt 2020: 87) men att det snarare var hotet mot den personliga vardagen som fick dem att agera. På så sätt etablerar sig rurala protester ofta genom att kollektivisera och kanalisera individuella känslor mot ett gemensamt krav (Woods et al. 2012: 568-570), och på så sätt är känslor ett framträdande gemensamt drag som främjar och ger kraft för motståndsrörelser.
Något som också är viktigt att förstå i relation till kollektiviseringen av individuella känslor är användandet av sociala medier som en plattform för landsbygdsmobilisering; både i outtalade och uttalade former av protest. I “Digital rurality: Producing the countryside in online struggles for rural survival” tittar Anna Sofia Lundgren och Anna Johansson närmare på landsbygdsrörelser i Sverige som mobiliserar och utövar motstånd via plattformen Facebook. Lundgren och Johansson diskuterar bl.a. hur omrepresentationer av landsbygder på sociala medier ständigt – men outtalat – försöker ta tolkningsföreträde över den urbana diskursen. Detta genom att skapa och dela bilder och text-baserade inlägg där landsbygder beskrivs som dels “levande, idylliska [och] charmiga” (Lundgren & Johansson 2017: 77) och/eller som “döende platser” (Lundgren & Johansson 2017: 79) av orättvisa och frustration – två alternativ som trots sin annorlunda natur ändå blir antagonistiska till den diskurs av landsbygder som annars ofta framträder i media och populärkultur. Den digitala omrepresentationen av landsbygder blir därför motståndskraftigt i sig självt, även om motståndet är outtalat och inexplicit. Detta i juxtaposition med uttalade protester, som sker både digitalt och i den fysiska världen; eller i en kombination av båda. Ett exempel på detta är Doroteaupproret, där ockupanter organiserade sig genom en Facebookgrupp vid namn Ockupationen av akutvårdsavdelningen i Dorotea (Lundgren & Johansson 2017: 75) som attraherade över 3800 medlemmar, men där målet med gruppen var – som också avslöjas i namnet – en faktisk ockupation av en fysisk plats, men där gruppens 3800 medlemmar inte alla deltog i den fysiska plats-baserade aktionen. På detta sätt kan sociala medier vara en gemensam faktor för olika former av landsbygdsmobilisering som i sina mål och motståndssätt skiljer sig åt.
Det är också viktigt att förstå att narrativen av landsbygder som idylliska kontra döende har kraften att frambringa starka emotionella känslor (Lundgren & Johansson 2017: 78) och att dessa har möjligheten att spridas både långt och snabbt på sociala medier, vilket kan leda till “slacktivism.” Med slacktivism menas att via sociala medier “attrahera åskådare men inte (hög-risk) aktivister” (Lundgren & Johansson 2017: 74), men det som ofta missförstås är att dessa åskådare – eller “slacktivister” – är viktiga i legitimiteten av rörelsen som helhet (Lundgren & Johansson 2017: 74) Lundgren och Johansson skriver t.ex. att “‘följare’ å ena sidan utgör ett viktigt stöd för demonstranter genom att legitimera deras känslor och klagomål, men också hur dessa ‘åskådare’ kan bidra med materiellt stöd.” (Lundgren & Johansson 2017: 74) På så vis kan sociala medier både trigga starka personliga känslor men också validera, bekräfta, och legitimera dem, vilket i sin tur kan medföra och kanalisera kollektiv aktion.
Genom att titta på olika former av ruralt motstånd står det klart att landsbygdsmobilisering – trots sina varierande karaktärsdrag – grundar sig i liknande former av resistans mot den urbana normen. Resistansen i sig kan ske på olika platser, t.ex. virtuellt eller fysiskt, samt i olika grad av passivitet eller aktion – t.ex. att dela med sig av sin rurala vardag på Facebook kontra att vilja stå öga-mot-öga med en politiker eller annan beslutsfattare. Oavsett resistansens natur uppstår den ofta i samma känslor av orättvisa, frustration, och ilska även om känslorna riktar sig åt olika håll. Det kan t.ex. handla om att, som i fallet med Sollefteå BB, att behöva anpassa sig till offentliga tjänster, snarare än att offentliga tjänster anpassas för landsbygdsborna – eller, som i fallet med urangruvan i Jämtland, att behöva anpassa sig till ett företags intressen som inte ger något personligt värde och som dessutom påverkar den personliga vardagen. På så sätt kan vi etablera vad som för landsbygdsmobiliseringen samman och vad som skiljer dem åt.
Referenser
Ingridsdotter, J. & Sjöstedt, A. (2020). Kolonial Moral: Lokalt motstånd på en global marknad. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. & Johansson, A. (2017). Digital rurality: Producing the countryside in online struggles for rural survival. Journal of Rural Studies 51, ss. 73–82.
Nordin, E. (2020). Motivation till motstånd: Makt och meningsskapande i mobiliseringen för att behålla bygdens BB. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Woods, M., Anderson, J., Guilbert, S. & Watkin, S. (2012). ‘The country(side) is angry’: emotion and explanation in protest mobilization. Social & Cultural Geography 13(6), ss. 567-585.