Anneli Xie
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2021/11/26
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2021/11/26
Medborgare kontra medskapare, mätbar kontra flummig:
Landsbygdsmobiliseringen som överlevnad i Uppland och Västernorrland
Landsbygdsmobiliseringen som överlevnad i Uppland och Västernorrland
I en välfärdsstat ger medborgarskapet upphov
till “rätten att leva livet som en civiliserad varelse enligt de standarder som
råder i samhället,” skriver Patrik Cras i Landsbygdssamhällets
medborgarskap: En studie av organisering av service och infrastruktur i
gränslandet mellan det ideella, kommersiella, och politiska. Trots detta
– och trots den ‘Skandinaviska välfärdstraditionen’ (Cras 2017: 47)
– omfattas landsbygder runtom i Sverige oftast inte av detta slags
mottagande medborgarskap. Tvärtom har byggandet av välfärdssamhället i Sverige
inneburit en “centralisering av offentliga verksamheter i utbyte mot att
enheter på mindre orter läggs ner,” (Cras 2017: 37) vilket har lett till en
oundviklig diskrepans mellan livet i tätbefolkade städer och glesbefolkade
landsbygder. Förväntade standarder för samhällsservice, såsom tillgång till
lokal skola, affär, och bensinmack tillhandahållet av välfärdsstaten byts
istället ut mot förväntningen att landsbygdsbor själva ska agera och ta ansvar
för sina nödvändigheter. (Cras 2017: 204) På så sätt skiftar intresset för
medborgaren – sett från statliga institutioners håll – från mottagare till medskapare, (Cras 2017: 193) ett engagemang som ses som “självklart” på
landsbygden. (Lundgren 2020: 53) Samtidigt som aktörer från offentlig sektor
säger sig vilja inkludera medborgare som medskapare i nyskapande
processer – och trots att bybor ofta gärna vill delta i dessa
– blir den byråkratiska strukturen ett hinder (Forsberg 2010: 147) då
landsbygdsbornas behov, krav, eller idéer lätt avfärdas som “flummiga”
(Forsberg 2010: 139) eller begränsas av ett behov att behöva förhålla sig till
mätbara termer som inte alltid går att tillämpa i ett landsbygdsscenario. På så
sätt blir livssituationen på landsbygden kommunitär i överlevnadssyfte då det
kräver en “organisering utanför de formella politiska strukturerna.” (Cras
2017: 3) Syftet med denna uppsats är att titta närmare på hur
landsbygdsbor navigerar det kommunitära medborgarskapet genom frivilligarbete i
civilsamhällesorganisationer. Genom att titta på konkreta exempel av kamp och
föreningsliv från Uppland och Västernorrland kommer jag att behandla
frivilligengagemang som “moraliskt laddade kommentarer” (Lundgren 2020: 51)
samt undersöka landsbygdsmobilisering ur ett intersektionellt förhållningssätt
för att förstå de värden som agerar drivkraft i det frivilligarbete och
engagemang som så “självklart” existerar på landsbygden.
Medan landsbygder är geografiskt bestämda spelar också traditioner, minnen, erfarenheter, och känslor en stor roll i föreställningen av bygden för invånarna själva; och när det kommer till landsbygdsmobilisering spelar denna föreställning en stor roll i hur landsbygder ska bevaras, försvaras, och arbetas med. (Forsberg 2010: 7) I Kamp för bygden: En etnologisk studie av lokalt utvecklingsarbete beskriver Annette Forsberg detta meningsskapande som centralt – “en förståelse av bygd [som:] det som varit, det som är, och det som kommer.” (Forsberg 2010: 35) Bygdens betydelse blir på så sätt relationell då den ständigt skapas och återskapas mellan människa/plats och människor sinsemellan. (Forsberg 2010: 7) Den relationella bygden bidrar till en självkänsla och stolthet bland ortens invånare som ofta förankrar bygden i ett “arkiv av tidsrumsliga gemenskaper,” (Forsberg 2010: 36) som både skapar narrativ av kontinuitet och förändring (Lundgren 2020: 53) men som framförallt bildar en kollektiv uppfattning om bygdens identitet. Tyvärr saknas denna kunskap om det lokala rurala och landsbygdens identiteter i den urbana diskurs som politik och beslutsfattare oftast rör sig inom, vilket oundvikligen generaliserar och förenklar den rurala verkligheten och dess vardag. Stereotyper av landsbygder som utdöende och passiva (Lundgren 2020: 63, 72) är vanliga inom den urbana normen och frivilligengagemanget blir då en slags “överlevnadsteknik eller som ett motstånd mot en urbanistisk politik som försvåra[r] livet på landsbygder.” (Lundgren 2020: 72) Landsbygdsmobilisering uppstår ofta på basis av ett uppfattat hot mot föreställningen av bygden – huruvida det är ett hot mot den tidsrumsliga föreställningen av hur bygden en gång har sett ut (Forsberg 2010: 58) eller mot föreställningen om att bygden borde likställas och prioriteras i samma grad som andra orter eller mer urbana miljöer (Cras 2017: 137, Lundgren 2020: 72) och det är också i hotfulla stunder av kris som engagemanget blir som allra synligast. (Cras 2017: 58)
Ett exempel på en krissituation går att hitta i Tärnsjö, Heby Kommun, när en av ortens två matbutiker – Coop – beslutar att stänga ner då försäljningssiffrorna inte kan rättfärdiga att butiken ska vara kvar. (Cras 2017: 59) Beslutet tas med stor oro från Tärnsjöborna. Coops existens tillbringar en känsla av service (Cras 2017: 199) och en valmöjlighet som är viktig trots att invånarna på ett rationellt ekonomiskt plan hittills inte handlat där tillräckligt för att kunna rättfärdiga butikens närvaro. “Endast kännedom om tillgänglig lokal service har betydelse i sig,” (Cras 2017:199) och stängningen av Coop blir en symbol för “att det går snabbt utför för orten” (Cras 2017: 58) – speciellt eftersom föreställningen av Tärnsjös centrum har starka kopplingar till Coops fysiska lokal. På så sätt är reaktionen till nedstängningen av Coop ett av tidsrumsligt och relationellt meningsskapande där platskänslan står i centrum: Coop “anses vara något mer än ett kommersiellt företag vilket som helst” (Cras 2017: 59) och har starka geografiska anknytningar till Tärnsjös identitet, vilket också återspeglas i “åsikter om ett medborgaransvar för butiken som sträcker sig utöver den egna privatekonomin.” (Cras 2017: 59) Genom frivilligengagemang i Facebookgrupper och stormöten beslutar sig Tärnsjöborna för att var och en måste ta ett samhällsansvar i kampen mot nedstängningen. “En tidigare privat relation […] har nu vridits mot den kollektiva agendan” (Cras 2017: 59) och på så sätt är kampen för bygden också en återspegling av individuella moral och ideal trots att den grundar sig i en kollektiv bemärkelse. På liknande sätt skapar den frivilliga utsmyckningen av Tärnsjös gemensamma miljöer, som blommor i krukor på det lilla torget och en flaggparad på lyktstolpar, en önskan och återspegling av vad Tärnsjö – och dess invånare – är, betyder, och representerar, och vilken service som orten har – eller inte har – tillgång till. (Cras 2017: 64, 199)
För kvinnor kan frivilligengagemanget också vara ett sätt att bygga självkänsla och omdefiniera sin egen betydelse och viktighet, samtidigt som denna platstagande identitet ständigt måste anpassas och omförhandlas i olika kulturella kontexter. (Forsberg 2010: 87) På detta sätt är landsbygdskampen högst intersektionell. Ett exempel på detta går att hitta i frivilligengagemanget i Trehörningsjö i Västernorrland, lett av eldsjälen – eller bygdeutvecklaren, som hon själv benämner sig – Anna-Karin. (Forsberg 2010: 98) Som “bygdens spjutspets” (Forsberg 2010: 98) har Anna-Karin jobbat länge och ständigt för bygden och dess föreställning genom att ta sig an olika roller: “initiativtagare, ledare, pådrivare, organisatör, och genomförande” och genom att agera “spindeln i nätet” när det kommer till att driva igenom projektförslag, knyta strategiska kontakter, och påverka bygdens framtid. (Forsberg 2010: 86, 102) Samtidigt är Anna-Karin själv noga med att påpeka att “hon inte är ensam [… och att] utan gemensamma insatser skulle ingenting kunna genomföras,” (Forsberg 2010: 98) men också är det “hon som springer när ingen annan gör det,” (Forsberg 2010: 116) och på detta sätt tar hon plats samtidigt som hon ödmjukt drar sin egen insats ur fokus. Genom att konstant prioritera det kollektiva anpassar och likställer Anna-Karin sin egen identitet till den kollektiva identiteten och bygdegemenskapen, samtidigt som att “förhäva sin egen betydelse [… också kan ses] som en del av vad det är att vara kvinna,” en balanserande strategi för eldsjälar som henne. (Forsberg 2010: 99) Anpassningen och kompromissandet som en balanserande strategi för kvinnor som Anna-Karin återfinns i behandlingen av eldsjälsarbetet som translokalt; för Anna-Karins samordnande roll har det gjorts flertalet resor utanför lokalsamhället där både hennes och bygdens identitet sammanvävs i ett skapande och återskapande i sin anpassning till olika kontexter. (Forsberg 2010: 105–106) Trots denna prestigefulla roll och dess “språngbräda för platstagande och stärkt identitetskänsla” (Forsberg 2010: 108) har Anna-Karin behållit mycket för sig själv, med en återhållsam attityd och en personlig bearbetning av sina många upplevelser. (Forsberg 2010: 107) Med hänvisning till detta är det också viktigt att bemärka att kvinnors arbetssätt kan bli “hotfullt i etablerade strukturer med manlig dominans [… och att kvinnor därför väljer att] arbeta vidare osynliggjorda.” (Forsberg 2010: 100)
Inte bara blidkar den tillbakadragna och ödmjuka attityden män, men det är även en strategi för att hantera strukturella hinder, exemplifierat i ett möte som Anna-Karin, som representant för bykooperativet, har med en kvinnlig handläggare från strukturfondskansliet och en manlig tjänsteman från kommunens näringslivskontor. Mötet sker i kommunens centralort och handlar om ett storskaligt projekt för ett spa som kan samla verksamhet och gynna hälsoturism i Trehörningsjö – sju mil från mötesplatsen. Förhoppningen är att den nya byggnaden ska hjälpa till att hålla orten levande genom att skapa plats för gemensamma erfarenheter som binder samman människa och plats och på så sätt skapar och återskapar landsbygdens betydelse ur ett relationellt perspektiv. (Forsberg 2010: 34, 137) Trots att Anna-Karin är vältalig, förberedd, och professionellt klädd (Forsberg 2010: 128) blir hon och bygdens önskningar direkt ifrågasatta och misstänkliggjorda av handläggaren från strukturfondskansliet, som i detta fall har både makt och det “absoluta tolkningsföreträdet.” (Forsberg 2010: 140) Inte bara i verbal form utövas makten, utan kroppsligt platstagande, som det faktum att strukturfondshandläggaren blir stående under nästan hela mötet medan Anna-Karin sitter ner, nedlåtande tonfall och kroppsspråk – samt maktstrategier som exkludering och tystnad (Forsberg 2010: 142–143) gör att makten, trots explicit odefinierbar, blir närvarande och påtaglig. Maktlösheten blir också tydlig när tjänstemännen saknar kunskap om det lokala rurala samtidigt som lokala aktörer har svårt att kommunicera med myndigheter på ett sätt som passar in i deras byråkratiska strukturer. (Forsberg 2010: 126, 139) Ett tydligt exempel på detta är när Anna-Karin beskriver projektet som hälsoturism – vilket bygdeinvånarna anser viktigt – och det nonchaleras som flummigt för att definitionen inte går att översätta till mätbara indikationer; eller när Anna-Karin visar färgglada ritningar för byggnationen som projektet berör och de blir avfärdade som “för flashiga.” (Forsberg 2020, 136, 139–140) På denna arena förminskar Anna-Karin också sig själv och offrar på så sätt “sin integritet i förhandlingssituationen, för projektet och för bygden,” (Forsberg 2010: 146) ett strategiskt drag från Anna-Karins sida, då det inte är till någon nytta att “göra sig ovän med strategiskt viktiga tjänstemän.” (Forsberg 2010: 147) Under ett och ett halvt års tid översätter, anpassar, och offrar istället Anna-Karin och bykooperativet sina värderingar och definitioner i projektansökan till ett mätbart ekonomiskt språk i linje med myndigheterna; och på så sätt uttrycks det kommunitära medborgarskapet återigen då bygdeaktörerna i första hand själva måste organisera sig innan de kan få sina viljor hörda och respekterade av myndigheterna. I mars 2002 går ansökan för spaet igenom, men till priset av en kompromiss av Anna-Karin och bygdens egna sociala och kulturella värden samt identitet.
Istället för att förlita sig på stöd från kommun, region, och näringsliv är landsbygdsbor tvungna att agera tillsammans i civilsamhällesorganisationer för att säkra tillgång till infrastruktur och service; ett kommunitärt medborgarskap där landsbygdsborna är beroende av organisering utom politiska strukturer – både på stort och smått. Genom att titta på konkreta perspektiv från Uppland och Västernorrland står det klart att frivilligengagemanget som anses så “självklart” på landsbygden ofta härstammar ur överlevnadsprincip; en kontring av stereotyperna som porträtterar landsbygder som utdöende och passiva då landsbygdsengagemanget är högst entreprenöriellt och aktivt. Ur detta perspektiv blir det kanske dags att problematisera vad som anses och accepteras som medskapande kontra inte. Vilka nyskapande processer är det myndigheter vill accelerera? Hur kan dessa arbetas med för att anpassas till landsbygder – snarare än att landsbygdsbor själva ska behöva agera översättare? Dessa är frågor som hade varit intressanta att utforska vidare.
Cras, P. (2017). Landbygdssamhällets medborgarskap: En studie av organisering av service och infrastruktur I gränslandet mellan det ideella, kommersiella och politiska. Uppsala: Institutionen för stad och land.
Forsberg, A. (2010). Kamp för bygden: En etnologisk studie av lokalt utvecklingsarbete. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. (2020). “För att vi ska kunna leva… överleva!”. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Medan landsbygder är geografiskt bestämda spelar också traditioner, minnen, erfarenheter, och känslor en stor roll i föreställningen av bygden för invånarna själva; och när det kommer till landsbygdsmobilisering spelar denna föreställning en stor roll i hur landsbygder ska bevaras, försvaras, och arbetas med. (Forsberg 2010: 7) I Kamp för bygden: En etnologisk studie av lokalt utvecklingsarbete beskriver Annette Forsberg detta meningsskapande som centralt – “en förståelse av bygd [som:] det som varit, det som är, och det som kommer.” (Forsberg 2010: 35) Bygdens betydelse blir på så sätt relationell då den ständigt skapas och återskapas mellan människa/plats och människor sinsemellan. (Forsberg 2010: 7) Den relationella bygden bidrar till en självkänsla och stolthet bland ortens invånare som ofta förankrar bygden i ett “arkiv av tidsrumsliga gemenskaper,” (Forsberg 2010: 36) som både skapar narrativ av kontinuitet och förändring (Lundgren 2020: 53) men som framförallt bildar en kollektiv uppfattning om bygdens identitet. Tyvärr saknas denna kunskap om det lokala rurala och landsbygdens identiteter i den urbana diskurs som politik och beslutsfattare oftast rör sig inom, vilket oundvikligen generaliserar och förenklar den rurala verkligheten och dess vardag. Stereotyper av landsbygder som utdöende och passiva (Lundgren 2020: 63, 72) är vanliga inom den urbana normen och frivilligengagemanget blir då en slags “överlevnadsteknik eller som ett motstånd mot en urbanistisk politik som försvåra[r] livet på landsbygder.” (Lundgren 2020: 72) Landsbygdsmobilisering uppstår ofta på basis av ett uppfattat hot mot föreställningen av bygden – huruvida det är ett hot mot den tidsrumsliga föreställningen av hur bygden en gång har sett ut (Forsberg 2010: 58) eller mot föreställningen om att bygden borde likställas och prioriteras i samma grad som andra orter eller mer urbana miljöer (Cras 2017: 137, Lundgren 2020: 72) och det är också i hotfulla stunder av kris som engagemanget blir som allra synligast. (Cras 2017: 58)
Ett exempel på en krissituation går att hitta i Tärnsjö, Heby Kommun, när en av ortens två matbutiker – Coop – beslutar att stänga ner då försäljningssiffrorna inte kan rättfärdiga att butiken ska vara kvar. (Cras 2017: 59) Beslutet tas med stor oro från Tärnsjöborna. Coops existens tillbringar en känsla av service (Cras 2017: 199) och en valmöjlighet som är viktig trots att invånarna på ett rationellt ekonomiskt plan hittills inte handlat där tillräckligt för att kunna rättfärdiga butikens närvaro. “Endast kännedom om tillgänglig lokal service har betydelse i sig,” (Cras 2017:199) och stängningen av Coop blir en symbol för “att det går snabbt utför för orten” (Cras 2017: 58) – speciellt eftersom föreställningen av Tärnsjös centrum har starka kopplingar till Coops fysiska lokal. På så sätt är reaktionen till nedstängningen av Coop ett av tidsrumsligt och relationellt meningsskapande där platskänslan står i centrum: Coop “anses vara något mer än ett kommersiellt företag vilket som helst” (Cras 2017: 59) och har starka geografiska anknytningar till Tärnsjös identitet, vilket också återspeglas i “åsikter om ett medborgaransvar för butiken som sträcker sig utöver den egna privatekonomin.” (Cras 2017: 59) Genom frivilligengagemang i Facebookgrupper och stormöten beslutar sig Tärnsjöborna för att var och en måste ta ett samhällsansvar i kampen mot nedstängningen. “En tidigare privat relation […] har nu vridits mot den kollektiva agendan” (Cras 2017: 59) och på så sätt är kampen för bygden också en återspegling av individuella moral och ideal trots att den grundar sig i en kollektiv bemärkelse. På liknande sätt skapar den frivilliga utsmyckningen av Tärnsjös gemensamma miljöer, som blommor i krukor på det lilla torget och en flaggparad på lyktstolpar, en önskan och återspegling av vad Tärnsjö – och dess invånare – är, betyder, och representerar, och vilken service som orten har – eller inte har – tillgång till. (Cras 2017: 64, 199)
För kvinnor kan frivilligengagemanget också vara ett sätt att bygga självkänsla och omdefiniera sin egen betydelse och viktighet, samtidigt som denna platstagande identitet ständigt måste anpassas och omförhandlas i olika kulturella kontexter. (Forsberg 2010: 87) På detta sätt är landsbygdskampen högst intersektionell. Ett exempel på detta går att hitta i frivilligengagemanget i Trehörningsjö i Västernorrland, lett av eldsjälen – eller bygdeutvecklaren, som hon själv benämner sig – Anna-Karin. (Forsberg 2010: 98) Som “bygdens spjutspets” (Forsberg 2010: 98) har Anna-Karin jobbat länge och ständigt för bygden och dess föreställning genom att ta sig an olika roller: “initiativtagare, ledare, pådrivare, organisatör, och genomförande” och genom att agera “spindeln i nätet” när det kommer till att driva igenom projektförslag, knyta strategiska kontakter, och påverka bygdens framtid. (Forsberg 2010: 86, 102) Samtidigt är Anna-Karin själv noga med att påpeka att “hon inte är ensam [… och att] utan gemensamma insatser skulle ingenting kunna genomföras,” (Forsberg 2010: 98) men också är det “hon som springer när ingen annan gör det,” (Forsberg 2010: 116) och på detta sätt tar hon plats samtidigt som hon ödmjukt drar sin egen insats ur fokus. Genom att konstant prioritera det kollektiva anpassar och likställer Anna-Karin sin egen identitet till den kollektiva identiteten och bygdegemenskapen, samtidigt som att “förhäva sin egen betydelse [… också kan ses] som en del av vad det är att vara kvinna,” en balanserande strategi för eldsjälar som henne. (Forsberg 2010: 99) Anpassningen och kompromissandet som en balanserande strategi för kvinnor som Anna-Karin återfinns i behandlingen av eldsjälsarbetet som translokalt; för Anna-Karins samordnande roll har det gjorts flertalet resor utanför lokalsamhället där både hennes och bygdens identitet sammanvävs i ett skapande och återskapande i sin anpassning till olika kontexter. (Forsberg 2010: 105–106) Trots denna prestigefulla roll och dess “språngbräda för platstagande och stärkt identitetskänsla” (Forsberg 2010: 108) har Anna-Karin behållit mycket för sig själv, med en återhållsam attityd och en personlig bearbetning av sina många upplevelser. (Forsberg 2010: 107) Med hänvisning till detta är det också viktigt att bemärka att kvinnors arbetssätt kan bli “hotfullt i etablerade strukturer med manlig dominans [… och att kvinnor därför väljer att] arbeta vidare osynliggjorda.” (Forsberg 2010: 100)
Inte bara blidkar den tillbakadragna och ödmjuka attityden män, men det är även en strategi för att hantera strukturella hinder, exemplifierat i ett möte som Anna-Karin, som representant för bykooperativet, har med en kvinnlig handläggare från strukturfondskansliet och en manlig tjänsteman från kommunens näringslivskontor. Mötet sker i kommunens centralort och handlar om ett storskaligt projekt för ett spa som kan samla verksamhet och gynna hälsoturism i Trehörningsjö – sju mil från mötesplatsen. Förhoppningen är att den nya byggnaden ska hjälpa till att hålla orten levande genom att skapa plats för gemensamma erfarenheter som binder samman människa och plats och på så sätt skapar och återskapar landsbygdens betydelse ur ett relationellt perspektiv. (Forsberg 2010: 34, 137) Trots att Anna-Karin är vältalig, förberedd, och professionellt klädd (Forsberg 2010: 128) blir hon och bygdens önskningar direkt ifrågasatta och misstänkliggjorda av handläggaren från strukturfondskansliet, som i detta fall har både makt och det “absoluta tolkningsföreträdet.” (Forsberg 2010: 140) Inte bara i verbal form utövas makten, utan kroppsligt platstagande, som det faktum att strukturfondshandläggaren blir stående under nästan hela mötet medan Anna-Karin sitter ner, nedlåtande tonfall och kroppsspråk – samt maktstrategier som exkludering och tystnad (Forsberg 2010: 142–143) gör att makten, trots explicit odefinierbar, blir närvarande och påtaglig. Maktlösheten blir också tydlig när tjänstemännen saknar kunskap om det lokala rurala samtidigt som lokala aktörer har svårt att kommunicera med myndigheter på ett sätt som passar in i deras byråkratiska strukturer. (Forsberg 2010: 126, 139) Ett tydligt exempel på detta är när Anna-Karin beskriver projektet som hälsoturism – vilket bygdeinvånarna anser viktigt – och det nonchaleras som flummigt för att definitionen inte går att översätta till mätbara indikationer; eller när Anna-Karin visar färgglada ritningar för byggnationen som projektet berör och de blir avfärdade som “för flashiga.” (Forsberg 2020, 136, 139–140) På denna arena förminskar Anna-Karin också sig själv och offrar på så sätt “sin integritet i förhandlingssituationen, för projektet och för bygden,” (Forsberg 2010: 146) ett strategiskt drag från Anna-Karins sida, då det inte är till någon nytta att “göra sig ovän med strategiskt viktiga tjänstemän.” (Forsberg 2010: 147) Under ett och ett halvt års tid översätter, anpassar, och offrar istället Anna-Karin och bykooperativet sina värderingar och definitioner i projektansökan till ett mätbart ekonomiskt språk i linje med myndigheterna; och på så sätt uttrycks det kommunitära medborgarskapet återigen då bygdeaktörerna i första hand själva måste organisera sig innan de kan få sina viljor hörda och respekterade av myndigheterna. I mars 2002 går ansökan för spaet igenom, men till priset av en kompromiss av Anna-Karin och bygdens egna sociala och kulturella värden samt identitet.
Istället för att förlita sig på stöd från kommun, region, och näringsliv är landsbygdsbor tvungna att agera tillsammans i civilsamhällesorganisationer för att säkra tillgång till infrastruktur och service; ett kommunitärt medborgarskap där landsbygdsborna är beroende av organisering utom politiska strukturer – både på stort och smått. Genom att titta på konkreta perspektiv från Uppland och Västernorrland står det klart att frivilligengagemanget som anses så “självklart” på landsbygden ofta härstammar ur överlevnadsprincip; en kontring av stereotyperna som porträtterar landsbygder som utdöende och passiva då landsbygdsengagemanget är högst entreprenöriellt och aktivt. Ur detta perspektiv blir det kanske dags att problematisera vad som anses och accepteras som medskapande kontra inte. Vilka nyskapande processer är det myndigheter vill accelerera? Hur kan dessa arbetas med för att anpassas till landsbygder – snarare än att landsbygdsbor själva ska behöva agera översättare? Dessa är frågor som hade varit intressanta att utforska vidare.
Referenser
Forsberg, A. (2010). Kamp för bygden: En etnologisk studie av lokalt utvecklingsarbete. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. (2020). “För att vi ska kunna leva… överleva!”. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.