Anneli Xie
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2021/10/15
Urbana normer och landsbygdsmobilisering
2021/10/15
Landsbygderna och staden – det urbana tolkningsföreträdet ur ett normkritiskt perspektiv
I dagens medialandskap är det inte konstigt att vi påverkas av den urbana normen; att vi utgår från städer och urbanisering som en oproblematiserad utgångspunkt. Vi ser på landsbygden – snarare än landsbygderna – som enhetlig och homogen, medan städerna får en mer heterogen representation som också manifesterar sig i ett urbant tolkningsföreträde. Jag kommer i denna uppsats att dissekera och analysera den urbana normen från ett perspektiv av centrum och periferi. Jag kommer också att problematisera den urbana normen genom att lyfta frågor om makt och representation för att argumentera att det kanske är dags att ändra narrativet kring stad kontra landsbygd; och att verkligheten är mer nyanserad än dikotomierna föreslår.
I Anna Sofia Lundgrens Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder (2020) beskriver hon den urbana normen som “ett generellt tänkande – omfattande såväl politiska beslut och policy som vardagliga representationer, föreställningar och praktiker – som bygger på staden som norm.” (Lundgren 2020: 9) Land och stad beskrivs som dikotomier där staden behandlas som ett center och landsbygder behandlas som periferier – “livet i städer [ses] som den självklara utgångspunkten […] medan liv på landsbygder framträder som undantag” (Lundgren 2020: 8) – och på så sätt påverkar den urbana normen inte bara hur vi hur vi ser, upplever, och behandlar olika geografiska platser – men också hur vi ser på människorna som bor på dessa platser. Till skillnad från hur urbana miljöer ofta behandlas i ett mångfaldigt ljus, med ett flertal kända och olika stereotyper, och en heterogen representation när det kommer till kön, sexualitet, och etnicitet, stereotypifieras ofta landsbygder i ett singulärt narrativ. Landsbygden ses – trots en betoning på dess vackra natur – som konservativ, “sexistisk och homofob” (Lundgren & Liliequist 2020: 170) och som hem till en bakåtsträvande “minskande och åldrande befolkning” (Lundgren & Liliequist 2020: 165) samt “praktisk och rekorderlig kvinnohet”; (Lundgren & Liliequist 2020: 166) detta då i motsats till den progressiva och liberala staden (Nilsson 2020: 37) som i de flesta lägen tillåter sina karaktärer att ta an mångfaldiga och komplexa personligheter – och på detta sätt då också humaniserar dem.
Den homogena representation av landsbygder och landsbygdsbor blir ofta extra tydlig i populärmedia, då den singulära landsbygdsstereotypen ofta används i förmån för s.k. humor. Ett vanligt exempel är Uti Bôgda som porträtterar landsbygdsbor som en parodi på “korkade människor,” (Lundgren 2020: 8) men även i mer sofistikerade mediaporträtt, som den hyllade Jana Kippo-sviten av Karin Smirnoff, ses landsbygderna som en plats med avsaknad av liv, civilisation, och moral, något som också ligger i linje med behandlingen av landsbygden som perifer. (Nilsson 2020: 42) Landskapen beskrivs som ödelagda, människorna som kortfattade och bryska; och även om huvudpersonen, Jana Kippo, blivit hyllad för sin starka personlighet, (LitteraturMagazinet 2019) uppfyller hon också stereotypen om “praktisk och rekorderlig kvinnohet.” (Lundgren 2020: 8) På samma sätt blandar Smirnoff in inslag av incest och religiös kultverksamhet för att stärka stereotypen om landsbygderna som konservativa och bakåtsträvande. Även om Uti Bôgda och Jana Kippo-sviten utspelar sig på olika platser, det vill säga Västergötland kontra Västerbotten, blir landsbygderna behandlade på ett homogent sätt – och även om de två mediarepresentationerna riktar sig till två helt skilda publiker – blir landsbygderna återigen en plats av misslyckande, stagnation, och brist på kompetens.
Även i “neutrala” kontexter, så som policydokument och lingvistik återfinns den urbana normen. Lundgren skriver bland att “skattemedel som fördelas till stockholmsområdet kallas ‘investeringar’, medan skattemedel som fördelas till landsbygd kallas för ‘bidrag’ eller ‘stöd,’” (Lundgren 2020: 10) vilket framkallar bilder av landsbygder som krävande och behövande, samtidigt som det “onekligen [gör] något med hur fördelningen av resurser förstås.” (Lundgren 2020: 10). På så sätt är den urbana normen också i högsta grad knuten till konstruktivistiska maktrelationer. I “Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy” skriver Malin Rönnblom att landsbygder inte borde betraktas som “något som finns, utan något som ‘görs’” (Rönnblom 2014: 4) i en relationell process “till tidigare föreställningar om landsbygd, men inte minst till staden.” (Rönnblom 2014: 4) Med detta menas att föreställningen om landsbygder är något som konstant produceras och reproduceras; och problematiken blir kanske som absolut tydligast i “neutrala” kontexter – som t.ex. nationella policydokument – vilket också belyser, som Bo Nilsson också pekar ut i Makt, Moral, Motstånd, “denna ojämna maktfördelning mellan centrum och periferi.” (Nilsson 2020: 42) I “Ett urbant tolkningsföreträde?” analyserar Rönnblom tre av dessa “neutrala” policydokument, varav ett explicit berör landsbygdspolitiken, en kan ses som “central till landsbygdens framtid,” och en berör “[hela] landets utveckling.” (Rönnblom 2014: 7) I Rönnbloms analys återfinns den urbana normen i samtliga dokument, trots deras varierande innehåll och fokus. (Rönnblom 2014: 15) Trots att landsbygden aldrig explicit underordnas smyger den urbana normen sig in genom att skapa nödvändiga förutsättningar för flera av strategierna, t.ex. att de “kräver en viss täthet och vissa resurser, som universitet eller stora företag,” (Rönnblom 2014: 10) som således bara går att återfinna i urbana miljöer. Liksom Lundgren betonar Rönnblom också att lingvistik har en stor bidragande faktor till det urbana tolkningsföreträdet, där skrivningar som är “neutrala i betydelsen [som t.ex.] att det är en strategi ‘för alla,’” (Rönnblom 2014: 15) inte tar hänsyn till landsbygdsperspektivet, medan det explicita nämnandet av landsbygden – då i relation till staden – också kan bli problematisk. I regeringens landsbygdsstrategi konstateras det bl.a. att “landsbygderna anses ha särskilda förutsättningar som måste beaktas,” (Rönnblom 2014: 11) vilket tycks ironiskt då dokumentet i sig ska belysa ett landsbygdsperspektiv men i benämnandets politik fortfarande följer den urbana normen i sin stereotypifiering av landsbygden som bristfällig eller annorlunda. På så sätt vittnar vi om en stark maktobalans i svensk politik – både i form av pengar och resurser, men också i det tolkningsföreträde som Rönnblom i sin artikel visar är tydligt urban – något som slår allra hårdast mot dem som inte kommer att bli representerade; i detta fall, landsbygdsbor.
Istället föreslår Rönnblom ett “tvåsidigt benämnande som möjliggör utmaningen av det urbana tolkningsföreträdet […där] staden [som] bärare av all utvecklingspotential” (Rönnblom 2014: 16) också har möjlighet att ifrågasättas. På detta sätt kan den urbana normen ur ett konstruktivistiskt perspektiv reproduceras för att återspegla ett mer komplext, realistiskt, och nyanserat innehåll. På så sätt kan vi också förstå att verkligheten är mer nyanserad än dikotomierna som den urbana normen grundar sig på – stad kontra landsbygd – föreslår. För vad händer om vi vänder på det och istället tittar på landsbygderna och staden? Likt hur Lundgren och Evelina Liliequist avslutar Makt, Moral, Motstånd, är det kanske dags att “strunta i den urbana normen […och skapa] framträdelser där landsbygder och dess subjekt gestaltas och tar plats utan att be om ursäkt för sig.” (Lundgren & Liliequist 2020: 177)
LitteraturMagazinet (2019). Jana tar hembygden tillbaka. http://www.litteraturmagazinet.se/karin-smirnoff/jag-for-ner-till-bror/recension/sandra-sandstrom [2021-10-11]
Lundgren, A.S. (2020). Introduktion. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. & Liliequist, E. (2020). Utmana och bekräfta: Andra bilder av landsbygder? I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Nilsson, B. (2020). Rurala narrativ: Opposition – makt – moral. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Rönnblom, M. (2014). Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy. Umeå centrum för genusstudier, Umeå Universitet.
I Anna Sofia Lundgrens Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder (2020) beskriver hon den urbana normen som “ett generellt tänkande – omfattande såväl politiska beslut och policy som vardagliga representationer, föreställningar och praktiker – som bygger på staden som norm.” (Lundgren 2020: 9) Land och stad beskrivs som dikotomier där staden behandlas som ett center och landsbygder behandlas som periferier – “livet i städer [ses] som den självklara utgångspunkten […] medan liv på landsbygder framträder som undantag” (Lundgren 2020: 8) – och på så sätt påverkar den urbana normen inte bara hur vi hur vi ser, upplever, och behandlar olika geografiska platser – men också hur vi ser på människorna som bor på dessa platser. Till skillnad från hur urbana miljöer ofta behandlas i ett mångfaldigt ljus, med ett flertal kända och olika stereotyper, och en heterogen representation när det kommer till kön, sexualitet, och etnicitet, stereotypifieras ofta landsbygder i ett singulärt narrativ. Landsbygden ses – trots en betoning på dess vackra natur – som konservativ, “sexistisk och homofob” (Lundgren & Liliequist 2020: 170) och som hem till en bakåtsträvande “minskande och åldrande befolkning” (Lundgren & Liliequist 2020: 165) samt “praktisk och rekorderlig kvinnohet”; (Lundgren & Liliequist 2020: 166) detta då i motsats till den progressiva och liberala staden (Nilsson 2020: 37) som i de flesta lägen tillåter sina karaktärer att ta an mångfaldiga och komplexa personligheter – och på detta sätt då också humaniserar dem.
Den homogena representation av landsbygder och landsbygdsbor blir ofta extra tydlig i populärmedia, då den singulära landsbygdsstereotypen ofta används i förmån för s.k. humor. Ett vanligt exempel är Uti Bôgda som porträtterar landsbygdsbor som en parodi på “korkade människor,” (Lundgren 2020: 8) men även i mer sofistikerade mediaporträtt, som den hyllade Jana Kippo-sviten av Karin Smirnoff, ses landsbygderna som en plats med avsaknad av liv, civilisation, och moral, något som också ligger i linje med behandlingen av landsbygden som perifer. (Nilsson 2020: 42) Landskapen beskrivs som ödelagda, människorna som kortfattade och bryska; och även om huvudpersonen, Jana Kippo, blivit hyllad för sin starka personlighet, (LitteraturMagazinet 2019) uppfyller hon också stereotypen om “praktisk och rekorderlig kvinnohet.” (Lundgren 2020: 8) På samma sätt blandar Smirnoff in inslag av incest och religiös kultverksamhet för att stärka stereotypen om landsbygderna som konservativa och bakåtsträvande. Även om Uti Bôgda och Jana Kippo-sviten utspelar sig på olika platser, det vill säga Västergötland kontra Västerbotten, blir landsbygderna behandlade på ett homogent sätt – och även om de två mediarepresentationerna riktar sig till två helt skilda publiker – blir landsbygderna återigen en plats av misslyckande, stagnation, och brist på kompetens.
Även i “neutrala” kontexter, så som policydokument och lingvistik återfinns den urbana normen. Lundgren skriver bland att “skattemedel som fördelas till stockholmsområdet kallas ‘investeringar’, medan skattemedel som fördelas till landsbygd kallas för ‘bidrag’ eller ‘stöd,’” (Lundgren 2020: 10) vilket framkallar bilder av landsbygder som krävande och behövande, samtidigt som det “onekligen [gör] något med hur fördelningen av resurser förstås.” (Lundgren 2020: 10). På så sätt är den urbana normen också i högsta grad knuten till konstruktivistiska maktrelationer. I “Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy” skriver Malin Rönnblom att landsbygder inte borde betraktas som “något som finns, utan något som ‘görs’” (Rönnblom 2014: 4) i en relationell process “till tidigare föreställningar om landsbygd, men inte minst till staden.” (Rönnblom 2014: 4) Med detta menas att föreställningen om landsbygder är något som konstant produceras och reproduceras; och problematiken blir kanske som absolut tydligast i “neutrala” kontexter – som t.ex. nationella policydokument – vilket också belyser, som Bo Nilsson också pekar ut i Makt, Moral, Motstånd, “denna ojämna maktfördelning mellan centrum och periferi.” (Nilsson 2020: 42) I “Ett urbant tolkningsföreträde?” analyserar Rönnblom tre av dessa “neutrala” policydokument, varav ett explicit berör landsbygdspolitiken, en kan ses som “central till landsbygdens framtid,” och en berör “[hela] landets utveckling.” (Rönnblom 2014: 7) I Rönnbloms analys återfinns den urbana normen i samtliga dokument, trots deras varierande innehåll och fokus. (Rönnblom 2014: 15) Trots att landsbygden aldrig explicit underordnas smyger den urbana normen sig in genom att skapa nödvändiga förutsättningar för flera av strategierna, t.ex. att de “kräver en viss täthet och vissa resurser, som universitet eller stora företag,” (Rönnblom 2014: 10) som således bara går att återfinna i urbana miljöer. Liksom Lundgren betonar Rönnblom också att lingvistik har en stor bidragande faktor till det urbana tolkningsföreträdet, där skrivningar som är “neutrala i betydelsen [som t.ex.] att det är en strategi ‘för alla,’” (Rönnblom 2014: 15) inte tar hänsyn till landsbygdsperspektivet, medan det explicita nämnandet av landsbygden – då i relation till staden – också kan bli problematisk. I regeringens landsbygdsstrategi konstateras det bl.a. att “landsbygderna anses ha särskilda förutsättningar som måste beaktas,” (Rönnblom 2014: 11) vilket tycks ironiskt då dokumentet i sig ska belysa ett landsbygdsperspektiv men i benämnandets politik fortfarande följer den urbana normen i sin stereotypifiering av landsbygden som bristfällig eller annorlunda. På så sätt vittnar vi om en stark maktobalans i svensk politik – både i form av pengar och resurser, men också i det tolkningsföreträde som Rönnblom i sin artikel visar är tydligt urban – något som slår allra hårdast mot dem som inte kommer att bli representerade; i detta fall, landsbygdsbor.
Istället föreslår Rönnblom ett “tvåsidigt benämnande som möjliggör utmaningen av det urbana tolkningsföreträdet […där] staden [som] bärare av all utvecklingspotential” (Rönnblom 2014: 16) också har möjlighet att ifrågasättas. På detta sätt kan den urbana normen ur ett konstruktivistiskt perspektiv reproduceras för att återspegla ett mer komplext, realistiskt, och nyanserat innehåll. På så sätt kan vi också förstå att verkligheten är mer nyanserad än dikotomierna som den urbana normen grundar sig på – stad kontra landsbygd – föreslår. För vad händer om vi vänder på det och istället tittar på landsbygderna och staden? Likt hur Lundgren och Evelina Liliequist avslutar Makt, Moral, Motstånd, är det kanske dags att “strunta i den urbana normen […och skapa] framträdelser där landsbygder och dess subjekt gestaltas och tar plats utan att be om ursäkt för sig.” (Lundgren & Liliequist 2020: 177)
Referenser
Lundgren, A.S. (2020). Introduktion. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Lundgren, A.S. & Liliequist, E. (2020). Utmana och bekräfta: Andra bilder av landsbygder? I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Nilsson, B. (2020). Rurala narrativ: Opposition – makt – moral. I Lundgren, A.S. (red.) Makt, Moral, Motstånd: Engagemang för norrländska landsbygder. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
Rönnblom, M. (2014). Ett urbant tolkningsföreträde? En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy. Umeå centrum för genusstudier, Umeå Universitet.